PIANOT I SVERIGE – HISTORISK ÖVERSIKT

 Aningar om en ny klang
 1740-1770

De första spåren av en ny mekanik kan skönjas. Orgelbyggarnas registertänkande resulterade i experiment med kombinationsinstrument, där en hammarmekanik ingick.

Gustaviansk blomning
 1770-1810

De första regelbundna inhemska tillverkningen uppkommer med koncentration till Stockholm (Pehr Lindholm, Mathias Petter Kraft, Pehr Lundborg, Henric Johan Söderström, Göran Garman, Lorentz Mollenberg, Daniel Malmström, Johan Söderberg m.fl.).

Genombrott
1810-1830

Öppning mot Europa - gesällresor bl.a. till S:t Petersburg och till Tyskland; förbudet att importera musikinstrument hävs 1816. Den inhemska tillverkningen sprider sig utanför Stockholm med nyetableringar likt en löpeld ut till landsortsstäder (Göteborg, Karlstad, Ystad, Söderhamn, Vadstena, Kalmar, Karlskrona m.fl.).

Stabilitet och förändring
1830-1900

Firmor med lång och stabil verksamhetstid grundas (A. Söderberg-Hoffman, Ekström, Malmsjö, Billberg, Baumgardt, Nyström, Östlind, Almqvist m.fl.). Ständig utveckling av mekanik och modeller (27 tagna patent 1835-1885!). Parallellt härmed åtskilliga smärre verkstäder, produktionen koncentrerad till tafflar ("enmans/fåmansföretag").

Guldålder
1900-1940

Svensk pianofabrikations höjdpunkt med kvalitativt högtstående, klangsköna instrument.

Nedgång
1940-1960

Andra världskriget orsakade svårigheter att få materiel från utlandet, särskilt från Tyskland, vilket gjorde att plastmekaniken introducerades (Östlind & Almquist). Runt 1950 signalerade lågprisimport, högt kostnadsläge och introduktionen av TV försäljningsproblem för pianofabrikerna. De sista nykonstruktionerna gjordes av Georg Bolin ca 1957-ca 1967.

Utslagning – den stora pianodöden
1960-1985

Massmedia och "elkultur" (syntar) fullbordade utslagningen. De tre sista fabrikerna var Jahn i Arvika, Nylund & Son i Uppsala och – sist ut – Nordiska pianofabriken i Vetlanda.