|
FÖRTECKNING ÖVER SVENSKA
KLAVIKORDBYGGARE (före 1900) I Sverige har vi haft en rik
klavikordkultur, som lämnat vittnesbörd i skrift, bild och instrument från
senmedeltid till ca 1870. Det äldsta textdokumentet daterar sig till 1515, då
kyrkoherden i Vallentuna testamenterade sitt klavikord till sin ämbetsbroder
i Skånela. Det äldsta belägget för klavikordbygge utgörs av ett kungligt brev
av den 12 november 1651, vari drottning Christina uppdrar åt orgelbyggaren
Frantz Boll att vara ”Hs Kongl. Maijtz orgor och Jnstrumentbygiare”
med ansvar bl.a. för klavikord och cembali. Klavikordbygge kan
därefter regelbundet kopplas till orgelkulturen, både därför att det hade en
pedagogisk funktion i orgelbyggarnas produktion, och därför att organister
använde det såsom övningsinstrument i hemmen. De yngsta beläggen för
klavikordbygge i Sverige under instrumentets klassiska tid finns således
bland företrädare för den s.k. Linköpingsskolan (främst Pehr Schiörlin och hans gesäll Lorentz Petter Lorin) och hos snickaren Adam Bergstedt i Björkö i
Småland, vars tillverkning med troliga förbindelser till Linköpingsskolan
upphörde 1835. Runt 1700-talets mitt utvecklade
vi en alldeles egen klavikordmodell, som är världsunik till syfte och
konstruktion. Idéerna bakom den lanserades av Vetenskapsakademien i
Stockholm, som under 1740- och 1750-talen spred sina åsikter bland stadens
instrumentmakare. Den förste att fullt ut omsätta dess teorier om
klaverkonstruktion, särskilt mensurer, i praktiken var Johan Broman, men det
blev hans gesäll Pehr Lindholm, som skulle fullända konstruktionen. Det
svenska klavikordet skapades för att hålla stämningen och inte spricka sönder
i vårt klimat trots växlingarna av luftfuktighet och temperatur genom
årstiderna. Det skulle vara fullgott som musikinstrument och ge stor men ändå
ljus och lätt klang. Därför har det en stor resonansbotten för de långa
strängarna av – från basen räknat - glesspunnen mässing, slät mässing och
slätt järn, som inte skall dämpas mellan steg och naglar utan tillåtas klinga
med, en uppsättning 4’-fotssträngar för det lägsta baspartiet, och ett för
sin samtid stort omfång. Det hade således musikaliska kvaliteter, som längre
föredrogs framför de nymodiga hammarklaveren. Först vid 1820-talets mitt
upphörde nyproduktionen i Stockholm. Förteckningen redovisar samtliga kända svenska klavikordbyggare, både dem efter vilka instrument bevarats, och dem som bara är kända genom skriftkällor. |
|
A Agerwall, Johan Arffwedsson (d.
1711), orgel- och klavermakare, Söderköping Bergstedt, Adam (1766-1846; ca 1820-1835)
snickare, klaverbyggare, Björkö (Småland) C Cahman, Hans Heinrich (ca
1640-1699) orgel- och klaverbyggare, Stockholm D Daug, Johan Heinrich, se Olsson, Lars & Johan Heinrich Daug F Forsman,
Peter (d. 1773) orgelbyggaregesäll, privilegierad som snickare
och klaverbyggare, Karlstad G Garman, Göran, se även
Garman, Göran & Lorentz Mollenberg H Hedlund, Olof (ca
1707-1749) orgel- och klaverbyggare, Stockholm K Kinström, Lars (1710 i
Risinge, d. 1763 i Stockholm) organist,
klavermakare, amatörorgelbyggare, Stockholm L Lenning, Carl
Petter (1711?-1788) domkyrkoorganist i Åbo, klaverbyggare,
orgelreparatör, Åbo M Mollenberg, Lorentz (d.
1824; 1809-1824) klaverbyggare, Stockholm, se även Garman
& Mollenberg N Nordqvist,
Carl Jacob (1783-1861; 1816-ca 1855), klavermakare i Stockholm till
ca 1830, därefter i Fellingsbro socken (Närke) O Olsson,
Lars snickare se även Olsson, Lars
& Johan Heinrich Daug R Rangström, Anders (1744?-1801)
klaverbyggare, Stockholm S Schiörlin, Jonas Fredric
(1784-1821) orgel- och klaverbyggare, Linköping T Törnbom,
Carl (1785-1860), organist, klaverbyggare, snickare W Wessberg,
Eric (1781-1857; 1814-efter 1823) klaverbyggare, Stockholm Ö Öberg,
Johan d.y. (d.1779) hovinstrumentmakare,
klaver- och fiolbyggare, organist, Stockholm |